Recension – The Outer Worlds 2

Obsidian har gjort flera av de mest älskade rollspelen på marknaden, men de har även gjort några av de mest buggiga. Utvecklarna har blivit kända för att ha ett stort rollspelhjärta, men ofta hålls produkterna ihop med silvertejp. Fallout: New Vegas är ett bra exempel där de lyckades med konststycket att både lyfta hela Nedfall-upplevelsen och göra en buggig sörja. Men älskat blev det och många väntade (och väntar) på en uppföljare till Nya Vegas. Då fick vi i stället De yttre världarna. Fördelen med ett helt nytt IP är att Obsidian inte har några ramar att behöva förhålla sig till. Första spelet blev ett riktigt lyckat sci-fi-rollspel och De yttre världarna 2 bygger vidare på dess grunder och är därmed också en väldigt klassisk uppföljare. Dessutom: oväntat buggfritt.

“Får känslan av att min karaktär spelar roll”

Världen i De yttre världarna påminner en del om Starfield med dess “Nasapunk”. Obsidian slänger dock in mer steampunk i mixen och även en fantasy-ton som gör att spelet och världen nästan känns märkligt olustig. Jag kan ibland känna mig lite som Alice i Underlandet då världen är fylld av knasigheter och konstiga (psykotiska?) karaktärer.

Sex år efter originalet är det dags för De yttre världarna 2.

Du kan spela i både första- och tredjeperson.

Vapenhanteringen känns betydligt bättre än sist.

Det som direkt sticker ut är hur mycket bättre rörelserna och skjutandet känns i jämförelse med föregångaren. Obsidian har gjort små förbättringar här och där som gör att spelet ibland känns som ett renodlat FPS i hur jag rör mig och hur vapnen hanteras, i vapenrekylen och även hitboxarna. Motståndet känns också smartare än i ettan och verkar till och med kommunicera med varandra under striderna. Det är väl egentligen inget revolutionerande, men allt känns bättre och mycket mer polerat än i föregångaren.

Obsidian är berömda för att lägga krut på val med konsekvenser i sina rollspel och även så i De yttre världarna 2. Här finns det tonvis med dialoger och val som spelas ut olika beroende på vad min karaktär kan och är duktig på. Är jag duktig på att smyga och hacka saker kan jag klara hela uppdragskedjor utan att behöva avfyra ett enda skott. Många strider går också att prata sig ur om jag har munlädret för det. Möjligheterna i både strider och dialoger gör att spelet känns väldigt varierande och jag får också känslan av att min karaktär spelar roll i stället för att lotsas mot något som spelutvecklarna vill att jag “ska” spela.

Det finns möjligheten att i princip helt skapa min egen karaktär med både styrkor och svagheter, då jag har hela 90 olika perks, traits och bakgrunder att välja mellan. Om jag vill spela en tjuv med James Bonds rappa tunga, men av någon anledning har extrem höjdskräck och är rädd för ormar, ja, det går att sy ihop. Det är bara din fantasi som sätter stopp och det närmaste man kan komma denna typ av valmöjlighet är nog den gamla skolans papper och penna-rollspel.

“Det är då Outer Worlds 2 är som bäst”

Det låg en överliggande satir och samhällskritik över världen och berättelsen i föregångaren. Det är både subtila sparkar på smalbenet och drop kicks i ansiktet mot vårt eget samhälle där stora företag äger det mesta och vi bara är brickor i ett spel. I tvåan har det dock tippat över lite mer åt humorhållet och komiken påminner ibland om den som finns i Borderlands. Det är inte nödvändigtvis negativt men känslan är lite annorlunda i tvåan och ibland känns allt nästan som en feberdröm.

Det bästa med De yttre världarna var dess uppdragsstruktur och friheten i hur jag kan tackla alla uppdrag. I uppföljaren har de byggt på detta ännu mer och det finns fler sätt att lösa problemen som ger diverse konsekvenser. En infiltrering går åt helvete. Jag är någonstans i mitten av uppdraget när jag misslyckas hacka en dator och måste ändra strategi och börja skjuta vilt. Det är då Yttre världar 2 är som bäst. Det är adrenalinhöjande med denna typ av dynamiska tempoväxlingar i uppdragen där inte allt är A till B. När jag sitter där bakom en låda och kulorna viner över min skalle får jag även ångestpåslag över att min uppdragsgivare inte alls kommer bli nöjd då det hela inte gick så smidigt som jag utlovade. Det finns således konsekvenser av allt mitt handlade och flera olika slut på uppdragen oavsett om det är huvudspår eller sidouppdrag. Detta gör att världen känns levande och det finns otroligt generöst omspelningsvärde.

Vackert på bild, men i rörelse kan det bli onaturligt.

Striderna har tagit ett stort kliv framåt.

Gott om dialoger tillika dialogval.

Designen är egen och ofta väldigt vacker.

Spelet lider tyvärr av vad man skulle kunna kalla Bethesda-looken. Om jag inte visste att Obsidian kör med Unreal-motorn så hade jag svurit att det var Bethesdas Creation Engine. Världen känns snarlik i uppbyggnad och karaktärernas har samma livlösa ansikten. Till och med hur gubben hoppar i tredjeperson känns lika “floaty” som de gör i Bethesdas rollspel. Arcadia skulle mycket väl kunna vara en planetexpansion till Starfield. Kort sagt ser spelet väldigt fint ut när man står still, men i rörelse kan allt kännas väldigt stelt och artificiellt.

“Ser väldigt fint ut när man står still, men i rörelse kan allt kännas väldigt stelt och artificiellt”

Obsidian är mästare på att bygga upp intressanta världar där mina handlingar har konsekvenser. Samtidigt kan saker också kännas väldigt daterade. Grafiken i De yttre världarna 2 svänger från att se modern ut till att se ut som något Bethesda-spel från 2015. Detta krockar tyvärr med den annars fina och detaljerade världen de byggt upp med Arcadia. En annan sak som krockar lite är hur spelet ibland känns så där Alice i Underlandet-galet medan det samtidigt vill berätta en väldigt seriös huvudstory med politik, korruption och onda storföretag. Det är också den politiska aspekten som är det mest intressanta i spelet. Tyvärr dröjer det innan just denna del av storyn tar vid och första timmarna är en rätt simpel hämndhistoria som jag mest tar mig igenom innan det tar fart.

De yttre världarna 2 blir i slutändan ett fantastiskt rollspel med många val och möjligheter. Detta förutsatt att du har tålamod och kan ha översyn med den något daterade grafiken.

Fotnot: The Outer Worlds 2 släpps 29 oktober på pc, PS5 och Xbox Series-konsolerna (testat på Series X), men är släppt redan nu via advanced access.