Fredrik Segerfeldt: Hur skulle det vara om vi återvände till 1980-talet?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT. Jag växte upp i ett land utan så många miljardärer. De framgångsrika företagare som fanns flydde landet. På sin höjd kunde Socialdemokraterna tolerera wallenbergarnas gamla industriföretag, som de under en period dock skulle konfiskera med löntagarfonder. Nya företag var över huvud taget inte att tänka på. Särskilt inte sådana som höll på med tjänster.
Detta gällde inte bara Socialdemokraterna, utan långt in i borgerligheten och näringslivet fanns det liknande attityder. Volvochefen PG Gyllenhammar sa exempelvis i ett tal på 1980-talet följande: ”Detta ständiga tal om entreprenörer är riskfyllt. Vi har inte råd med många. … Vi behöver lite kreativitet – inte mycket.”
Jag älskar att Stockholms finkrogar är fullbokade
Nu är det inte längre så. Berlinmuren och världskommunismen föll och marxismen blev omodern. Marknadsekonomi blev det nya normala.
Sverige har blivit ett land med en hel del människor som kunnat bli mycket rika. Detta genom att hitta på varor och tjänster som många väljer att lägga sina pengar på. Jag formligen älskar det.
Jag älskar att se extremt dyra italienska sportbilar vid Stureplan. Jag älskar att det finns människor som har råd att köpa kläder och smycken i kvarterets lyxbutiker. Jag älskar att Stockholms finkrogar är fullbokade.
Själv har jag inte råd med så mycket sådant. Jag är typisk medelklass, och har ägnat mig åt att tänka och skriva i stället för att försöka blir rik. Men jag har vänner och bekanta som är riskkapitalister. Och jag unnar dem med glädje deras livsstil.
Nu har det uppstått en debatt om att det skulle vara dåligt att Sverige har fått många rikingar. Som att det skulle vara ett problem att Ikea är världens mest kända möbelkedja, att Spotify är världens största streamingtjänst för musik eller att Klarna nu har nått 100 miljoner konsumenter. Eller för den delen att Stockholm har en av Europas coolaste start-upscener och bästa riskkapitalmarknader.
Det är det naturligtvis inte. Det är i stället något bra.
Det Sverige jag växte upp i, det utan nya rikingar, var ett stagnerande samhälle. Det var grått, isolerat, inåtvänt och monolitiskt. Tråkigt och statiskt. Hälften av ekonomin gick i skatt och vanliga invånare fick det inte bättre. 1995 var reallönerna på samma nivå som 1975. Det var Volvo 240 i stället för Ferrari.
Att vi har många rika personer är ett sundhetstecken
Det som har hänt sedan dess är inte bara att Sverige fått många fler miljardärer, utan också att vanliga svenskar fått det långt bättre. Precis före inflationskrisen var lönerna 70 procent högre än 1995. Stagnationen var bruten.
Den inflation som satte tryck på så många hushålls ekonomi åt upp kanske en femtedel av denna standardförbättring. Tänk då hur det skulle vara att återvända till 1980-talet!
Sverige av i dag är ett långt rikare, färggladare, fantasifullare och helt enkelt mer tilltalande land. Att vi har många rika personer är ett sundhetstecken. Sverige skulle behöva många fler miljardärer. I kväll ska jag på en krog med en stjärna i Guide Michelin.
Fredrik SegerfeldtTimbro
