Jennifer Lawrence går ”all in” i psykologiska dramathrillern ”Die My Love”

Trots att det gått över 25 år sedan hennes debutfilm Ratcatcher är Die My Love Lynne Ramseys blott femte film. Med filmer som Vi måste prata om Kevin och min personliga favorit You Were Never Really Here har hon gång efter annan visat att hon är en av 2000-talets mest intressanta och utmanande regissörer. Die My Love innehåller mycket av hennes förtjänstfulla adelsmärken, där karaktärernas ofta plågade inre avspeglas med råhet och sparsam dialog, allt insvept i ett skimmer av drömlik realism.

I filmen spelar Jennifer Lawrence Grace, en nybliven mamma i 30-årsåldern som precis flyttat med hennes make Jackson (Robert Pattinson) och deras nyfödda son från New York, till hans skogstäckta och betydligt mer ödsliga hemtrakter i Montana, där de bestämt sig för att renovera Jacksons farbrors gamla hus. Deras första tid av deras nya liv vittnar om frihet och en rebellisk glädje. Skratt, inomhusrökning och passionerat sex på det kala trägolvet, allt medan ösig 80-talsmusik dånar ut från högtalarna osar av en bohemisk ”vi mot världen”-känsla som synbarligen aldrig kan ta slut.

Paret kommer fram till det logistiskt rimliga beslutet av att Grace, med en vilja att hitta tillbaka till sitt skrivande, ska stanna hemma med deras son samtidigt som hon kan påbörja upprustningen av huset och kanske hitta nyfunnen inspiration till sitt författande, medan Jackson i sin tur är ute och tjänar brödfödan till familjen. Något som snabbt blir tydligt är dock att det imaginära Svensson-stängslet som omringar henne inte passar den mer vildvuxna Grace. En nedåtgående spiral, där hennes excentricitet börjar yttra sig på betydligt mer oroväckande sätt samtidigt som hon och Jackson förbittras av varandra, tar vid i det som skulle bli början på deras nya liv men som mer börjar likna slutet på detsamma.

Visuell fingertoppskänsla räddar filmen

Jennifer Lawrence släpper på samtliga spärrar i sitt framförande ”av en kvinna under påverkan”. Med en gnagande irrationalitet och rastlöshet som långt överträffar Gena Rowlands i John Cassavetes film från 1974, vars influenser säkerligen finns att hitta, liknar hon en vildhäst som spjärnar emot domesticering jämte Robert Pattinson, som även han vrider upp skådespeleriet till max. Lynne Ramseys mästerliga sätt att gestalta inre svärta och turbulens kommer väl till hands här men undermineras tyvärr av de centrala rollprestationernas påtagliga utsvävande, som tycks tråna mot Oscarstatyetten med mer och mer begär för varje överdådig handling.

Graces resa mot det psykologiska fördärvet känns ganska mycket som en serie vinjetter på temat mänsklig labilitet och förlossningsdepression, gästspelat av en mystisk och kanske inte helt verklig biker (LaKeith Stanfield), och två, även dem besvärade, svärföräldrar (Sissy Spacek och Nick Nolte). Lynne Ramsey är dock, som tur är, en alltför skicklig regissör för att underlåta filmen till likgiltighet. Hennes visuella fingertoppskänsla är sig lik samtidigt som hon låter Graces demoner förbli relativt odefinierade, upp till betraktaren att utgöra mening och logik på ett sätt som Grace själv tycks oförmögen till.

”Die My Love” har svensk biopremiär den 23 januari.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Die My Love