Lite i skymundan meddelade Saab nyligen att man tecknat ett utvecklingskontrakt med FMV, alltså svenska staten, värt nästan 2,7 miljarder. Det händer då och då. I just det här fallet handlade det om ”fortsatta konceptstudier för framtida stridsflygsförmåga” med inriktning både på ”bemannade och obemannade lösningar”.
På försvarsspråk kallas det Vägval stridsflygdet vill säga vilka plan som i en avlägsen framtid ska ersätta det ännu inte operativa Gripen E-systemet i det svenska flygvapnet. Vi talar alltså om plan som kanske ser dagen ljus under 2040- eller 2050-talet.
Än så länge finns det inga politiska beslut om vilken tillverkare som ska leverera den sjätte generations stridsflyg – som det också benämns. Gripen-E tillhör den femte. Ändå kan Saab tillgodogöra sig utvecklingsmiljarder i en strid ström redan som det är. Det nya kontraktet är en förlängning av det förra från 2024.
Förr eller senare har det gått så långt att politikerna fastnat i ett skruvstäd av projektpengar och inte har något annat val än att ge Saab kontraktet. Företaget har utvecklat samtliga svenska stridsflygplan från det kalla kriget och framåt: Tunnan, Draken, Viggen och Gripen i olika versioner.
Försvarsminister Pål Jonson är eld och lågor över avtalet med Saab. På X skriver han att syftet är ”att säkerställa kontinuitet i svensk flygteknisk utveckling” och ”vår roll i framtida europeiska och allierade flygsamarbeten”.
Det kanske låter lite lagom fluffigt. Men man kan också tolka det mer hårdraget: antingen kommer Saab att utveckla det nya planet på egen hand eller så blir det ett samarbete med en utländsk tillverkare. Saab kommer i vilket fall att vara en del av projektet. Allt annat är uteslutet. Det är regeringens linje.
Socialdemokraterna har samma inställning som regeringen. ”För svensk stridsflygsteknologis överlevnad kan samverkan med andra länder krävas”, skrev partiet i en motion 2024. Antingen Saab eller samarbete alltså. Ett regeringsskifte nästa höst förändrar ingenting.
I nuläget pågår utvecklingsprojekt i den sjätte flyggenerationen världen över, i USA, Kina och Ryssland. I Europa producerar ett fåtal länder stridsflyg. Ett samarbete kallas FCAS (Future Combat Air Systems) och består av Frankrike, Tyskland och Spanien. I GCAP (Global Combat Air Programme) ingår Storbritannien, Italien och även Japan. Sverige – och Saab – finns med som observatör men inte mer än så.
Beslutet om nytt stridsflyg ska tas kring 2030. När tiden rullar på utan att några samarbetsprojekt realiseras återstår bara Saab. Politikerna är fullt upptagna med att måla in sig i det hörnet av fri vilja.
På måndag tar Försvarsmakten emot de första av totalt 60 plan i E-versionen av Gripen vid flygflottiljen F7 i Såtenäs. När kontraktet tecknades 2013 strålar Saab om ”en första leverans av Gripen E till 2018”. Tio år senare tas planen i operativt bruk i flygvapnet, efter att ha testats i två år vid FMV.
Under tiden har kostnaderna ”ökat till kontrakterat maxpris”, exakt vad det innebär är oklart men totalt bör ordervärdet ligga på minst 60 miljarder. Så sent som 2023 tillkom ett avtal på 5,8 miljarder. Sammanfattningsvis kraftiga förseningar och ökade kostnader. Den vanliga visan, med andra ord.
Att Saab, med huvudägaren Wallenbergsfären i spetsen, vill håva in så mycket som möjligt för egen del ligger i sakens natur. Men politikerna borde tänka i andra banor. Sverige är ett för litet land för att ensamt bära de enorma utvecklingskostnaderna och producera avancerade flygsystem under tidspress. Fixeringen vid Saab är osund.
