Teslastrejken är den längsta strejken i modern tid – på måndag har den pågått i två år. Dagens Arbete har pratat med huvudpersonerna – de strejkande.
Teknikern Olof Sjöström i Umeå minns strejkens första dag.
– Så kom kollega efter kollega. Det var speciellt att sitta där och se vilka som dök upp.
Hur länge har du strejkat?
– I två år.
Vilka tankar hade du den 27 oktober 2023?
– Det var mycket i huvudet den dagen. Tankarna gick kors och tvärs. Vi visste inte alls vad som skulle hända och allt var väldigt oklart. Om man kollar historiskt så pågår ju strejker i bara några timmar eller några dagar. Man tänkte att det inte skulle vara så långvarigt. Samtidigt visste vi att Tesla inte är som andra företag.
När förstod du att det här skulle hålla på länge?
– Första veckorna och månaderna tänkte man att vi kanske skulle få komma tillbaka till jobbet vilken dag som helst. Det tog nog ett halvår innan man började känna att det här kommer att pågå väldigt länge och att det var bäst att ställa in sig på det.
Läs också
Teslastrejken två år – Hanna: ”Jag har blivit tuffare”
✓Längsta strejken i modern tid ✓DA har pratat med huvudpersonerna – de strejkande själva
Vad tänker du om hela situationen?
– Att det är en historisk grej vi är med om. Det har inte hänt i modern tid att man har strejkat så här länge och förhoppningsvis kommer det aldrig hända igen. Det är en väldigt viktig grej man är med om. Samtidigt känns allt väldigt märkligt och lite… inte drygt, men som att man vill att saker ska hända. Det har ju stått ganska still det senaste året.
Vad gör du om dagarna?
– Man får göra det bästa av situationen. Jag har fått mycket mer tid med barnen och vi har fått ett till barn under strejken också. Vi har fått väldigt mycket tid tillsammans. Det är jag tacksam för.
Hur har strejken påverkat dig?
– Jag har fått lära känna många nya människor. Både inom facket och andra kollegor på Tesla, på andra verkstäder, som jag inte har träffat förut. Vi pratar ju nästan varje vecka på Teams. Jag har också fått mer insikt i det fackliga arbetet och på arbetsmarknaden. Man funderar ju mycket på de grejerna.
Hur länge orkar du strejka?
– Jag hoppas att det inte ska behöva bli så mycket längre, men jag tror att jag kan fortsätta ett bra tag till. Två år har ju gått bra och två år till kan nog också gå bra. Men det känns som en sak som kan förändras väldigt snabbt om man skulle bli deprimerad, plötsligt kommer på andra tankar eller hittar en väldigt intressant utbildning eller ett jobb. Sånt kan ju dyka upp.
– Samtidigt är det en väldigt viktig grej att strejka. Om vi alla skulle tänka att ”jag kan sluta för det finns så många andra som fortsätter”, då finns till slut inga kvar. Och då förlorar vi ju den här kampen. Men man måste se till sig själv också. Man måste orka, och jag har full förståelse för att man kanske inte kan strejka längre.
Har du något särskilt minne från de här två åren?
– Första dagen på strejken var intressant. Vi var många som gick ut i strejk i Umeå – men inte ens det var vi säkra på innan. Vi satt på IF Metalls kontor klockan åtta på morgonen den fredagen. Så kom kollega efter kollega. Det var speciellt att sitta där och se vilka som dök upp.
Minns du stämningen i rummet?
– Vi var alla lika osäkra och hade mycket frågor. Vi hade haft möten innan och sådär, men nu var det ju skarpt läge. Det var mycket funderingar om hur det skulle bli.
Hur tror du att strejken kommer sluta?
– Jag tror att saker måste hända inom Tesla i USA, inom organisationen där borta. För här i Sverige får de ju inte göra någonting. Det har de varit tydliga med länge. Det måste bli någon förändring i Teslastyrelsen. Om det sker organiskt över tid, eller om det blir efter fler strejker eller påtryckningar i övriga delar av världen, det får vi se.
