”Strax efter rånet skrev jag ett helt kollegieblock fullt. Summerade att det viktigaste i livet var relationer. Som chef började jag därefter arbeta mer relationellt, privat blev jag ungdomsledare. Jag kom även att jobba ännu mer med utbildning inom säkerhet och kunde addera min egen erfarenhet.
Runt millennieskiftet skedde det ett nytt rån i samma bank och jag fick åka dit och hjälpa till. Rånet misslyckades, men personalen blev starkt påverkad. För mig var det som att vara tillbaka i situationen där jag själv trodde att jag skulle dö.
Jag tänkte, som chef och ledare, i första hand på medarbetarna, men det rev upp många minnen och var jobbigt ett tag efteråt.
2002 bytte jag jobb och hamnade på Arbetsförmedlingen i Sollefteå, sedan som hr-ansvarig för Västernorrlands arbetsförmedlingar, där jag halverade sjuktalen från 11 till 5,5 procent.
Så småningom fick jag en chans att börja på Hälsohem, som numera benämns som Livsstilsmedicin Österåsen i Sollefteå. Där blev jag utsedd till Årets hälsoinspiratör i offentlig sektor.
I slutet av karriären fick jag ett jobb på regionen som folkhälsochef och upphandlare för primärvården.
Jag och mina medarbetare hade en miljard i budget att fördela mellan hälso- och vårdcentraler. Det var mycket jobb och som ”duktig pojke” gick jag in i väggen. Jag gick därför något tidigare i pension.
I dag är jag aktiv som sakkunnig mot kommun och region i 65-plusfrågor, samt arrangerar utflykter och prova på-aktiviteter för samma målgrupp i Lugnviks Idrottsförening. Samt är samordnare och kassör för Byavakt Lugnvik-Skog.
Upplevelsen av rånet har medfört att jag utvecklats som människa och börjat arbeta mer hälsofrämjande.
Hade det inte hänt hade jag säkert hamnat på någon chefstjänst i Stockholm, jobbat för mycket och så småningom efter pensionen ångrat mitt jobbval.”
