Recension – Little Nightmares 3

Små mardrömmar-serien har blivit lite av en kultklassiker med sin distinkta stil där skräck blandas med mysighet. Det närmaste man kan komma för att beskriva spelen är Tim Burtons filmer. Det är skräck och obehag, men samtidigt synnerligen mysigt på ett väldigt sagomässigt vis.

Malmöstudion Tarsier lämnar nu över bollen till Supermassive Games, och sådant kan bli känsligt. Supermassive är visserligen kända för skräck med spel som Fram till gryningenmen inte den mysighet som genomsyrat den här seriens föregångare.

Spelet kretsar kring barnen Alone och Law. Till skillnad från de tidigare spelen kan båda dessa karaktärer spelas i tandem med en kompis. Små mardrömmar 3 är alltså ett co-op-spel där jag kan spela hela kampanjen tillsammans med en kompis. Till skillnad från Josef Fares titlar går det också att spela ensam, och då tar ai:n över den andra spelaren. För det mesta funkar detta bra, men det är förstås en helt annan känsla att spela och lösa pusslen med en kompis.

“Little Nightmares 3 är alltså ett co-op-spel”

Med det sagt är inte pusslen något revolutionerade, men de kräver kommunikation – vilket jag tycker är den viktigaste biten i ett samarbetsspel. Det är dock synd att spelet bara går att spela co-op online och inte stöder någon form av soffläge. Det levereras i alla fall med en vänkod som man kan ge till en potentiell partner som då slipper köpa spelet.

En annan ny grej är att jag och min kompis får tillgång till varsitt vapen. Low har en båge och Alone en skiftnyckel. Men det innebär inte att spelet blivit stridsfokuserat och de strider vi stöter på blir även de mer av pussel. Under ett skede var Low tvungen att skjuta huvudet av dockor, medan Alone sedan krossade huvudena med skiftnyckeln. Samarbetet bygger generellt mycket på att kommunicera under stress, vilket skapar en del intressanta situationer. Det kan vara allt från att tajma attacker i strider till att hjälpa varandra över plattformar medan vi jagas.

Ett problem med Små mardrömmar 3 ligger i dess trial and error. Vilket innebär att det bygger på att vi ska misslyckas innan vi fattar vad vi ska göra. Jag kan tycka att det är lite billigt att inte ges chansen att se en lösning, utan att de presenteras i sättet vi dör på. Spelet har rätt bra med checkpoints, men det är ändå rätt frustrerande att tvingas repetera plattformshopp eller smygmoment flera gånger innan båda spelarna lyckas göra allt rätt. Ännu värre är det när man är separerade och det helt hänger på att båda löser sina problem själva för att kunna ta oss vidare. Spelet har även en tendens och lura oss ibland. Det finns nämligen lägen där jag kånkade på ett objekt för att långt senare inse att det var totalt värdelöst och inte ledde till någoting alls.

“Lyckats behålla både skräcken och mysigheten”

Nu ska man ta min kritik rätt, och även om det låter negativt ovan tycker jag Små mardrömmar 3 är ett fantastiskt spel. Supermassive har balanserat co-op på ett bra sätt och lyckats behålla både skräcken och mysigheten från föregångarna. Det är känsligt när samarbetslägen läggs in i skräckspel då man lätt kan förlora skräckkänsla (Resident Evil 5 jag tittar på dig!). Men Små mardrömmar 3 lyckas behålla utsattheten och ensamheten, trots att man är två.

Den grafiska stilen är lika fin, otäck och mysig som tidigare. Tim Burton-känslan finns kvar och Supermassive visar än en gång hur bra de är på ljussättning och lek med skuggor. Ljudet är också riktigt bra. I en sektion där jag och min kompis hackar upp en kropp i två delar får det geggiga, blöta ljudet av inälvor som träffar marken nästan min egen mage att vända sig ut och in. Utvecklarna fångar också skalan från de tidigare spelen, där man verkligen känner sig liten. Bakgrunderna och miljöerna skapar samma känsla som du kände som barn ibland – att världen där ute var stor och skrämmande.

Trots den melankoliska färgsättningen finns det variation i miljöerna och kontrasterna passar också in på (mar)drömstemat spelet förmedlar. Jag får bland annat besöka en godisfabrik. Nu pratar vi inte om en något trevligt ställe, utan ett som kan beskrivas som djävulens godisfabrik. Att vada genom de hårda karamellerna till en bakgrund av ett berg gjorda av resterna från klubbor och annat godis. Det är både drömskt och mardrömslikt.

Supermassive har lyckats förvalta Små mardrömmar på ett riktigt bra sätt. Nyheterna med vapen och att kunna spela co-op är balanserade och passar in utmärkt. De visar också att de kan hantera skräck på annat vis än interaktiva skräckfilmer. Små irritationsmoment som trial and error-mekaniken stör spelets flöde. Ibland kan jag också känna att det är svårt att veta vad båda ska göra i vissa stressiga moment. Men allt som allt är Små mardrömmar 3 en bra uppföljare som passar lika bra att spela själv som tillsammans med en kompis. Varför inte nu när hösten är här och Halloween nalkas?

Fotnot: Little Nightmares 3 släpps den 10/10 till pc (testat), PS5/4, Xbox Series/One och Switch 1/2.